Reaching

Så var julen förbi och alla väntar på nyåret. Själv vet jag inte vad jag väntar på, men något är det.

Idag kom Sia och besökte oss i stallet. Hon fick rida Kessu, Rosanna red Lasime och jag fotade. Efter det brummade vi vidare till Sundom och hälsade på Simppu, Helu och Annina. Blev även en kort ridtur till då. Lattjo!

Har inte så mycket att skriva om egentligen. Eller jo, det har jag, men jag tror jag avstår. Så hej hej.

Although it's been said, many times, many ways

Så var det efterlängtade jullovet äntligen här. Jag ser mest fram emot att få sova lite längre om morgnarna och att det fortfarande är ljust när man har chans att gå ut. Tyvärr finns fortfarande ingen snö på marken... Vart är världen på väg?

Jag sjöng på skolans julfest i år igen, samma låtar som förra året. Roligt var det och som tack fick jag en biobiljett och en ficklampa! VYI var generösa denna gång. Efter julfesten for jag till besiktningsstationen för att skriva teoriprovet, vilket sket sig så nu får jag vänta till nyårsafton innan jag får göra ett nytt försök. Under lovet har jag iallafall tid att öva lite mera!

Nu borde jag cykla iväg till stallet, men det är kallt och det blåser och jag är omotiverad. Men om jag tog bussen som går om 10 minuter? Hmm. Det vore en idé. Jag är gräsligt lat ibland! Eller ganska ofta.

Alla julklappar är köpta, eller nästan alla iallafall (det fattas bara en), så det problemet har jag ur världen. Det är bara julstämningen som fattas då. Och så kommer snygg-tomten till oss detta år med. Mjau! Nåja, nu när jag har skrivit några rader och har blogg-oaktiviteten under kontroll igen, så ska jag avsluta med att önska alla mina läsare och vänner en riktigt

GOD JUL &

GOTT NYTT ÅR!

Jag vet att jag kommer falla

Länge sen jag sist skrev ett inlägg, så nu tänkte jag försöka knåpa ihop ett. Det blir premiär också, första inlägget jag skriver på min alldeles egna, nya, fina MacBook! Eller ja, den är inte betald ännu, för någon räkning har jag inte sett röken av och jag fick den levererad direkt hem. De kanske inte vill ha betalt? Inga problem för mig isåfall! Hihi.

Nu är det bara två veckor kvar av praktiken på Vasabladet, vilket är lite synd, för jag trivs verkligen med detdär yrket och dendär arbetsplatsen. Med lite tur kanske jag kan få jobb där senare? Alltid bra att ha en fot in i branschen! Hade dock gömt att meddela VBL om att jag kommer senare i morgon, för först ska jag leka lite på halkbanan. Vill ju få detdär körkortet någon gång också, nu när jag redan har en bil! Min fina Opel Astra. Min pärla. Hahahaa. Funny, isn't it?

Har kikat på film med syrran idag, The Holiday, med bl.a. Cameron Diaz och Jude Law i rollerna. Och n har jag återigen drabbats av Jude Law-hysteri! En sån man skulle man ha; Jude's utseende och, hans roll i filmen, Graham's personlighet. Oh my, vilken underbar kombination.

Tack för mig! Sov söta drömmar (om typ Jude Law eller kattungar), för det tänker jag göra.

Please, don't stop the music

Jag har lite krapula idag. Inte sådär så att jag spyr, men det är lite äckligt iallafall. Det blev krog igår tillsammans med Fia, Anna & Jenni. Efter lite mat och ett par cider vid Amarillo drog vi vidare till Fontana där SYH människor sprang runt i halare och tomteluva (de hade haft sitz). Det var väl inte världens drag precis, men skoj var det iallafall! JAG FYLLDE 18 ÅR I MÅNDAGS! Någon som har missat det? Fick en extern blixt (Nikon SB-600) till kameran, ett plastpärlarmband av lillebror (självklart finast av allt!), 6 st koppar, 400€, en brännvinsflaska, hörlurar och trosor. Nice. Så igår blev det laglig premiär på krogen och på lördag blir det krog igen! Everybody dance now! Jag & Anna ska pysa iväg till KnowHow-mässan idag, men jag tror att Anna sover väldigt djupt för hon svarar inte i telefon. WAKE UP! Jag vill ju iväg. Tog ledigt från praktiken idag, pga av mässan. Skönt med sovmorgon! Sådär annars trivs jag jättebra på Vasabladet, verkligen! Bara en massa fotografering och redigering av bilderna hela tiden, så skulle jag gärna kunna jobba i framtiden också. Att vara journalist/pressfotograf är ju ett otroligt givande arbete, och man lär ju sig något nytt och träffar intressanta människor varje dag. Lovely. Nu ska jag tvinga i mig lite frukost och sen ska jag klä på mig och hoppas att Anna vaknar. Auf wiedersehen!

Svara rakt från hjärtat nu

Imorgon bitti börjar vår praktikperiod. Ett skönt avbrott från de vanliga, trista skoldagarna. Jag ska praktisera vid Vasabladet på fotoredaktionen och det kommer nog bli väldigt intressant och lärorikt, misstänker jag! På tal om foto, jag vill ha tillbaka min Nikon D50 nu omedelbums. Ungefär en vecka trodde de att reparationen skulle ta, så jag borde, med lite tur, få hem den igen denhär veckan. Håll tummarna för det! Vad livet ska vara komplicerat ibland. Man måste fatta olika beslut som man senare kanske inte längre är så säker på att var det rätta, man måste säga ifrån ibland och lita på sitt hjärta och man måste bli sårad för att kunna ta vara på de lyckliga stunderna och uppskatta allt vackert i livet. Just nu vet jag inte alls vad jag vill, men det får ta den tid det krävs att klura ut det. Varför ha så bråttom? Lyssnar på Kent. En ensam, tråkig söndagskväll. Generation Ex. Columbus. Har nyss kommit fram till att deras nya skiva är riktigt bra! Synd att jag inte lyssnat så mycket på den innan konserten bara. Shit happens.

Hur kunde detta hända?

Det är oundvikligt att tänka på det. Katastrofen. Något som aldrig tidigare inträffat i Finland. Inte heller har något sådant hänt i Sverige. Det är bara i USA som sådant händer! Trodde man ju iallafall. Ja, jag talar förstås om skolmassakern i Tusby. 9 döda. 8 oskyldiga offer plus gärningsmannen. Igår i skolan när Anna först berättade för mig om detta, så var jag inte så berörd, men imorse när jag satt och läste dagens tidning hade jag inte långt ifrån tårarna. Hur kunde något så hemskt och sadistiskt som detta hända i vårt lilla oskyldiga och trygga land? Plötsligt känns Tusby så nära, även om det är ca 500 km söderut, och man blir ju lite rädd att något som dethär ska hända i den egna staden. Alla flaggor var på halvstång idag och jag rös till varje gång jag passerade en. Körde bil för tredje gången idag också, vilket inte var helt lätt med tanke på att mina tankar befann sig någon annanstans än vid bilen och vägen. Klarade mig dock helskinnad, fast jag fick kärringstopp ett par gånger och nästan körde ut i diket! Anyway. Jokela High School Massacre. Tänk om man hade tagit videosnutten på Youtube på allvar och kunnat stoppa gärningsmannen? Det är skrämmande hur mycket man påverkas av media i dagsläget... Varför gjorde han det? Vad var hans motiv? Det var väl något om att människorasen inte är värd att kämpa för och att vi borde utrotas, men hur kan han påstå sig ha rätten och makten att ta någons liv? Jag förstår inte och kommer nog aldrig att göra det heller. Är bara så arg över att han dog. Han borde ha fått sitt straff. Det borde inte ha varit så enkelt som döden. Ååååhh!! Jävla egoist och sadistjävel!! Jag hatar död. Blir skräckslagen bara jag tänker på hur det skulle vara för de i min omgivning om jag tog mitt liv. Eller om någon av mina nära och kära skulle göra det. Jag fasar inför tanken, men är samtidigt medveten om att ett sådant scenario högst troligen lär inträffa under min livstid. Vill därför bara påminna alla mina vänner (eller ni som läser min blogg iallafall) om att ni är guld värda och betyder mer än ni kanske tror! Håll er i livet!

Det går över

Kom hem till Vasa från Helsingfors igår kväll klockan 21:44. Det var kallt och halt och isigt och regnigt och jag längtar till sommaren. Likadant var det imorse! Fy.

Anyway, borta bra men hemma bäst. Jag gillar inte riktigt stora städer, eller jo, i viss mån, men att bo i en skulle aldrig falla mig in. Övernattade hos Andreas i Otnäs, Esbo, en bit utanför själva Helsingfors centrum. Gick snabbt och enkelt att hoppa på och av de, till skillnad från Vasa stads, moderna bussar och tog inte längre än ungefär tjugo minuter. Andreas bodde mitt inne i en studieby och det fanns alltifrån fågeltorn, butik och hästar på området, som var förvånande stort! Det bör det väl dock vara eftersom hans skola (Helsinki University of Technology) innehar about 15 000 studerande. Och jag som tyckte att min skola var stor med nästan 2000 studerande. Jovisst. På söndagskvällen, efter en rundtur i solskenet i Otnäs, tog jag bussen till stadin och käkade buffet tillsammans med Kenneth på en restaurang som serverade asiatisk mat. Sjuuukt gott, även om jag av någon mystisk anledning inte hade någon vidare aptit. (Förresten så använder jag adjektivet "sjukt" sjukt mycket nuförtiden. Sjukt irriterande.) Efter att vi ätit oss mätta sökte vi oss vidare med spårvagn till ett område i Hesa som kallas Arabia. Hälsade på oss Kenneth's kompis Fredrik och drack en öl innan vi sedan hoppade på nästa spårvagn och äntligen hittade fram till Kulturhuset var självaste Kent skulle uppträda inom en timme! Ställde oss i kön och slapp in ganska snabbt. Fick en bra ståplats i mitten av hela klungan med folk och så började konserten! Finally! Jag är väl inte sådär övermäktigt imponerad av Kent, måste jag säga. Konserten var okej, men jag hade gärna hört mera av de äldre låtarna, för så värst mycket har jag inte lyssnat på nya skivan så att jag kunde sjunga och hänga med i låtarna. Med undantag för "Ingenting" då, som jag knarkat en hel del på Youtube den senaste tiden! Efter nästan 2h spelade de den allra sista låten och så var det över. Och med mig därifrån har jag nu en svart t-skjorta med silvrigt Kent-tryck, skadade öron och ett bultande huvud. Jag är inte heller något större Kent-fan än tidigare. Även om det inte var perfekt så var det helt klart värt pengarna! Kent är ju ändå Kent och kommer alltid att vara och förbli fantastiska i mina ögon! Måndag morgon vaknar jag, äter mina resterande två yoghurtar, packar ihop, drar vidare mot busshållplatsen, säger hejdå till Andreas och brummar iväg mot stadin igen. En sista gång.

Shoppar kläder för about 100€, och för det fick jag ett par jeans, 2 tröjor inklusive Kent-tröjan. Jag är nöjd med mina fynd och kan efter en dubbelosthamburgermåltid på McDonken (haha!) belåten och trött sätta mig på min plats i vagn nummer 5 i tåget mot Vasa. Väl hemma provar jag snabbt mina nya kläder och somnar sedan snabbt efter en trevlig men tröttsam helg. Jag vill inte bo i Helsingfors, men en helg där nu som då lägger sig som bomull kring hjärtat, som min mormor brukar säga! Och än en gång, Kent är och kommer alltid att vara sjuuukt bra! PS. Nu är det 13, tretton, t-r-e-t-t-o-n dagar kvar till min 18-årsdag! Yay! DS.

Olet kaunis niin kuin aina

Andra dagen i Mediacity avklarad utan större problem! (Inga som jag vet om iallafall.) Har även besökt tandläkarstolen idag och genomlidit borrning och lappning av en tand. Min vänstra sida av käken och munnen var bedövad i många timmar, och fortfarande, snart 8 timmar senare, tar det ont om jag gapar lite för stort. Har dock lyckats klämma i mig lite wok ändå, fast Fröken Tandläkare var noga med att poängtera att jag inte skulle äta förrän bedövningen släppt! Om så vore fallet hade jag nog svultit ihjäl redan. Stora flickor som jag behöver mat i alla lägen och situationer.

Dagens goda gärning är också uträttad. Öppnade dörren för ett äldre par med gåvagn (eller vad det nu heter?) vid en butik på Strandgatan. Speciellt gubben, som hade en guldtand, blev väldigt lycklig och kunde inte tro att en av dagens omöjliga ungdom faktiskt kunde vara så snäll. Klapp, klapp på duktig jag!

I helgen blir det Helsingfors och KENT-konsert och jag är fruktansvärt glad och ser väldigt mycket fram emot det! Jag ska få se Kent LIVE! Vilken dröm! Jag kanske ska nypa mig i armen? Åh, det ÄR sant! Hallelujah moment! Haha.

Nu ska jag fortsätta försöka slå personliga rekord på Betapet. Jag har blivit beroende av spelet fast jag för några månader sedan själv inte kunde förstå hur folk orkade spela det. Men, är man en gång fast i Betapet-träsket så är man!

Buried in the past

Hur kan en människa som stått en så nära i över ett år plötsligt kännas så främmande och skrämmande, men samtidigt också väldigt tilltalande? Och hur kan en människa vara så extremt egocentrisk och blind och vägra se de andra individerna runtomkring sig? Jag bara undrar. Förväntar mig inga svar på frågorna, men det känns bra att ställa sig dem, för man lär av andras och egna misstag.

Nu är helgen så gott som över, och tv-inspelning i Mediacity väntar och lockar inför nästa vecka. Dessutom, bara tre veckor kvar till min 18-års dag! Som jag längtar till dess.

Fredagen blev en hemma-hos-Sofia-sittar-kväll med chips, lonkero, Idol och Big brother tillsammans med Zof, Mic, Mia och Sara. Väldigt trevligt! Kom även fram till att två veckor i Agia Napa inte vore helt fel och att vi ska beställa resan nästa helg.

Lördagen blev, mot alla odds, en utekväll på krogen. Fontana. Fick låna ID, så jag smet in tillsammans med den redan myndiga Sofie. Drack ändå inte mer än två lonkeron, så någon vild och alkoholiserad kväll var det inte. Dansade tills vi blev svettiga, jag, Fia, Mathias, Rosanna och Iréne, och resten av tiden gick åt till att diskutera dittan och dattan med diverse fyllefolk. Jag ville prata med dig, men jag vågade inte. Och idag ångrar jag det förstås. Hursomhelst så var det trevligt på krogen. Efter ett par timmar tyckte vi det räckte, så jag, Fia och Mathias traskade iväg till Sebastian på en inte så livad efterfest. Jag somnade nästan, och innan vi kom hem var det nästan morgon.

Söndagen, detvillsäga idag, sov jag länge och därefter for jag till stallet och ut på en ridtur med Ina och hennes ponny. Det var väldigt trevligt och givande, som vanligt! Busade även med kärror och vagnar på det nycementerade förrådsgolvet en stund, skoj. Och nu sitter jag här.

Det var min helg det. Jag är inte på världens mest hejdundrande humör, men kanske det blir lite bättre om jag äter något nu? Smaklig måltid till mig, hurray!

Seize the day

Detta uttjatade talessätt (Carpe diem / Seize the day / Fånga dagen) är dagens bloggtema. Sucka och stöna bäst ni vill, jag tänker ändå rabbla upp några av mina tankar! Jag tittade på filmen The day after tomorrow igår kväll, och visst väckte den några tankar gällande miljön och naturen och människorna. Även om det scenariot inte lär utspela sig på vår jord inom de närmaste århundradena, så kunde jag inte låta bli att fundera. Tänk om det var ens sista dag i livet? Tänk om man aldrig mer fick se sin familj? För hur omöjligt och bisarrt det än kan låta, så kanske det är så. Det är ju svårt att veta på förhand om man följande dag ska bli ihjälkörd av en rattfyllerist, få en tegelsten i huvudet eller kanske träffas av en meteorit. Pang bom krasch. Död. Jag drömde tillochmed om döden inatt, och kom fram till att jag vill dö lycklig. (Vem vill inte det?) Jag vill dö som gammal och jag vill veta att jag har gjort bra saker i livet. Jag vill skaffa familj och barn och leva lycklig. Sen vill jag dö. Nu är detta alltså inte fallet för alla. Jag vet inte om det är Gud som har bestämt på förhand vilka som ska dö. Vi kanske bara är som små dockor och leksaker i hans stora dockvärld. Gud leker med oss och orsakar katastrofer, krig och död för att roa sig själv. Hur hänger då allt detta ihop med Carpe diem? Jag tycker att man ska glädjas över allt det som är bra i livet och ta avstånd från allt som tar ont och sårar, både en själv och andra. Bort med dåliga minnen och ersätt dem med nya och lyckliga stunder! Tänk inte på allt det som har varit eller är dåligt, tänk på det som har varit eller är bra! Ett annat bra ordspråk är; Du skall icke sörja det du saknar, utan glädjas åt det du har. Om man bara kunde tänka så hela tiden. Jag vet själv hur svårt det är. Ibland måste man väl få gråta ut också, man kan ju ändå inte gå runt och vara fånigt småleende och happyhappy precis hela tiden. Till sist får man ju ont i mungiporna av alla leenden och skratt! Tror det får räcka såhär, vet inte om jag fick ut något av att skriva detta, men jag kände ett behov av att få göra det iallafall. En sista fras; Don't worry, be happy! Det blir nog bra till slut.

Skolångest

Vilken jobbig dag. Varför är alla dagar så jobbiga nuförtiden? Så borde det väl inte få vara heller. Anna tvingade mig att skriva ett inlägg, så hon får något att läsa. Hoppas du är nöjd nu! Fast det är kanske lika bra att jag skriver ett, för det finns inget att göra i skolan iallafall. Eller ja, det finns väl alltid uppgifter som borde göras klart, men det finns ingen ork, soooom vanligt! Vi borde dock försöka fixa tapeter till vår inspelning vid Mediacity nästa vecka. Jaha, och höstlövet är alltså finito för denhär gången också. Nu är det slut på sovmornar! Bara 3 veckor kvar i skolan så har vi 6 veckor praktik, som jag ska tillbringa på Vasabladet. Yes! Och efter det gymnasieperiod. Usch fy. Snart borde man kanske anmäla sig till vårens studentskrivningar också, ångest ångest ångest panik! Vad skönt det ska bli när skolan är avklarad. Ett år med jobb och sedan fotoutbildning, förhoppningsvis. Jag är så inställd på att gå dendär fotolinjen i SYH, så det blir väl att flytta till Jakobstad i 4 år då, hur hemskt det än låter. Vad gör man inte för att få göra det man vill? Undrar bara hur jag ska göra med min häst. Ska jag ta med honom eller ska jag försöka hitta en halvfodervärd eller något? Tur att det är nästan 2 år kvar till det än, så slipper jag fundera på den saken. Tills vidare iallafall. Allting handlar bara om skolan nu, tycker jag. Och jag har absolut ingen motivation. All min flitiga skolanda dog ut redan på lågstadiet. Nu har jag skrivit ett långt jävla inlägg om skolan. Nu får det räcka med det. Bara en rubrik på inlägget kvar. Hmm. Ah! Sådärja. Tack för mig!

What a feeling

Igår var det tortilla/taco-kväll hemma hos Sara tillsammans med gänget! Otroligt gott, och som vanligt åt jag mest av alla. Klämde i mig 4 stycken tortillas och var knappt mätt. Vi planerade också vad gäller vår gemensamma partyresa ner till, troligtvis, Aiya Napa. Kom fram till att det nog blir bäst att resa dit i augusti nästa år, och att vi borde börja beställa resan dit snart, så nu är det dags att börja spara pengar då! Det bara måste bli av, annars blir jag besviken. En hel vecka tillsammans med tjejerna, what a feeling! Hursomhelst, tack för en jättetrevlig kväll!

Never meant to hurt you

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva och berätta om idag, så det får bli ett kort inlägg idag. För det första: jag ville aldrig ljuga för dig, men jag ville inte heller såra dig. För det andra: jag körde bil för första gången i mitt liv igår, och imorgon ska jag köra igen! Läskigt, men ganska roligt faktiskt. För det tredje: jag är trött, men ganska glad. And that's it for today, folks!

Låt ödet visa vägen

Jag känner det på mig. Det känns i hela kroppen. Denhär dagen kommer att bli ett helvete! Mitt huvud håller på att sprängas och allt är bara så himla jobbigt just idag. Du bryr dig noll, du bryr dig ännu mindre och han bryr sig minst. Hur ska dagen då kunna bli något annat än en total disaster? Om det inte vore för att jag tvunget måste cykla iväg till jobbet så skulle jag krypa tillbaka ner i sängen och inte stiga upp förrän någon längtar efter och vill vara med mig. Åh, jag är så naiv. Varför skulle någon vilja umgås med en surpuppa som jag?

Vissa dagar känns allt bara för jävligt. Idag är en sådan dag. Ja, jag tycker synd om mig själv! Och ja, jag vet själv hur fånigt detta måste vara att läsa, men jag bara måste få avreagera mig lite. Ta inte allt på så blodigt allvar, egentligen mår jag bara bra, det är bara idag som allt känns skit skit skit. Jag vet att jag inte borde gå runt och leta, för det är då som allting skiter sig. Och det är väl just precis det som har hänt även denhär gången. Varför har vissa människor (som jag) så svårt att låta ödet styra och ställa över livet? Det som är menat att ske, det sker, i sinom tid, så varför kan jag inte bara sluta försöka? Jag blir så arg på mig själv. Jag kan ju inte tvinga någon att tycka om mig, och ändå kan jag inte sluta försöka. Lägg av med det nu, Malin! Sluta! Och ändå är det en liten röst i mitt huvud som envist fortsätter viska; "Om jag bara fick försöka en gång till"... NEJ, sa jag ju!

I’m still standing here

Vaknade upp i morse och visste att dagen var förstörd. För det första; det hade snöat. För det andra hade jag ont i halsen, hosta, huvudvärk och sjukt i knäet. Jättekul! Så jag stannade hemma istället för att åka till skolan och få något gjort. Jag skjöt upp alla ogjorda uppgifter ännu längre. Bravo.

Nu har jag duschat och klätt på mig, och ska bryta dagens Betapet-mönster genom att cykla iväg till Fia och vara social resten av kvällen. Och så kommer det ju ännu en fredagsfinal av Idol. Höstlovet är iallafall här nu och det är ju inte något att klaga över. Vad skönt det ska bli att få sova länge på mornarna! Och stanna uppe sent på kvällen! Hoppas bara att snön håller sig borta ett tag till. (Den snö som kom idag är redan bortsmulten.) Hoppas alla får en trevlig kväll och helg!

There’s a message in the wires
And I’m sending you a signal tonight
You don’t know how desperate I’ve become
And it looks like I’m losing this fight
But it’s my heart that’s breaking
Down this long dusty road of mine 

When she gets lonely

Teater igår, en pjäs om 1960-talets största vita rocksångerskas liv; Janis Joplin. Tragiskt slut på livet hade hon, tydligen. Knark, alkohol och obesvarad kärlek. Iallafall, det var en bra pjäs, och Sue Lemström (rätta mig om jag minns fel) som spelade huvudrollen sjöng fantastiskt bra! Så även om själva handlingen inte var super, var det skönt att bara sitta ner och lyssna på hennes otroliga röst. Joplin gjorde en hel del bra musik också. Beundransvärt. Tack Kenneth, för att jag fick komma med dig på teatern! Tror det var ganska nyttigt för mig (eller båda kanske?) att ses igen. Det blev så mycket lättare nu.

Idag, då jag kommer hem, tänker jag bränna en mp3-skiva med bra musik. Efter det tänker jag cykla iväg till stallet och efter det tänker jag lägga mig ner i sängen och lyssna, lyssna och lyssna på musik. Sånt är bra för själen. Höstlovet är dessutom på kommande! Ledig imorgon och på fredagen är det frivillig närvaro, men eftersom jag har en del uppgifter som bör fixas så tänkte jag nog pallra mig iväg till skolan iallafall. Så jag får allt det undan. På måndag ska jag köra bil för första gången i mitt liv! Och på onsdag för andra gången! Ja, jag lyckades äntligen ta mod till mig och anmäla mig till körlektionerna. Någon gång ska det ju ändå ske. Brrr... läskigt. Det är ju ändå bara lite mer än en månad tills min myndighetsdag. Och någon gång ska jag väl ta det där körkortet ändå. Praktikplats borde jag absolut få skaffat också. Vasabladet hör ju aldrig av sig, så jag borde kanske försöka hitta en Plan B. Och jag tror jag vet vart jag ska söka, bara ingen annan redan hunnit fråga där. Nu vill jag hem! Jag är trött och har huvudvärk och ont i halsen. Stackars, stackars mig.

Monday part two

Ja, det är tisdag idag och inte måndag, jag vet, men denna dag känns minst lika jobbig som gårdagen! En till måndag alltså. Därav rubriken. För de som inte uppfattade det. Hursomhelst! Sitter i skolan och har väldigt tråkigt, som vanligt. Har nyss käkat potatismos och köttsås och sallad, allt enligt tallriksmodellen! En stor portion blev det också. Nu har vi fått en trevlig uppgift av läraren igen som ingen orkar göra klart före sista minuten, som vanligt. Att man aldrig lyckas ta sig i kragen och få något gjort! Vi slutar klockan 14 idag, så då ska jag till stan och vänta på att bilskolan börjar och efter det ska jag på teater med Kenneth. Det kommer säkert kännas konstigt att träffa honom igen efter att vi varit frånskilda i ca 2 veckor... Men att bryta upp var mitt beslut och jag står fast vid det. Även om jag nog gärna vill träffa honom igen. Jag vill flytta hemifrån. Helst nu genast. Jag har absolut ingen lust att komma hem efter att pappa skrek åt mig i söndags. Jag blev både sårad, arg och rädd. Nej, jag vill verkligen inte lyda någon som skriker åt mig för något som han eller hon inte själv mår dåligt av! Om ungefär en månad fyller jag 18, så jag tycker nog att jag kan bestämma vad jag vill och inte vill göra själv vid dethär laget! Herregud, hur mycket skit ska man få ta egentligen? Det är nog dags för den lilla fågeln att prova sina egna vingar och flyga ut ur boet. Men det är ju fanimig inte lätt det heller! Så gott som allt man gör och alla beslut man tar nuförtiden beror på ens ekonomiska situation. Har man inga pengar får man helt enkelt nöja sig med det man har. Stack till Anna igår efter skolan och efter att jag varit i stallet. Sov över hos henne. Det var min egen lilla barnsliga och löjliga hämnd, och jag vet faktiskt om hur fånigt allting låter och hur barnslig jag är, jag behöver ingen påminnelse! Och nej, jag tror inte alltid att jag vet bäst och har rätt, men detta är bara mitt sätt att hantera mina känslor! Jag flyr undan, gömmer mig, försöker lägga det bakom mig. Ord är för mig lättast att få fram som text. Jag pratar mycket, men sällan om riktigt svåra känslor. Det är bara så det är. Man bör respektera andra människor och deras sätt att vara, men man behöver fan inte ta någon skit och det tänker inte heller jag göra utan protester! Face it! Nästa vecka är det höstlov. Vad skönt det ska bli att få sova på morgnarna. Jag behöver få vila ut lite. Det har varit så himla mycket på sistone, och jag hinner inte med allt jag skulle vilja hinna med. Var kan man beställa lite extra tid?

Skvallerbytta bing bong!

Aah, tittar på Idol, äter kycklingsallad och dricker mjölk. Inte alltför fy skam det inte! Fast jag hade ju gärna haft sällskap. Nåväl, man kan inte få allt man önskar sig!

Har jobbat från klockan tre till klockan nio idag. Det var kul på jobbet, men vad trött man blev på slutet. De stunder när det var lite mindre folk i butiken satt jag och Mia och skvallrade och pratade om dittan och dattan. Och bråkade om vem som först skulle gå tillbaka till kassan. Tänk om chefen hade hört vilka entusiastiska och ivriga arbetstagare han har anställt! Jag stannade hemma från skolan idag, för jag mådde inte alls bra när jag vaknade. Illamående, som senare på dagen förvandlades till huvudvärk och ont i halsen. Jag tror jag är förkyld... Jag fick iallafall hela fem sidor text på kortfilmsmanuset! Det tänker jag avsluta på söndag. Före det hinner jag inte. Jobb imorgon igen, och efter det cyklar jag iväg till stallet på knytkalas! Vilken jobbig och ensam kväll. Nu när maten tog slut är jag inte lika glad och positiv längre. Jag har tråkigt! Och jag är ensam! Jag saknar något.

Dimma

Idag är mitt humör på en ganska hög nivå, och det är jag lättad över! Tänk om allt hade blivit en total flopp och katastrof? Vad besviken jag skulle ha varit idag isåfall. Men, nu är det ju inte så och jag är glad. Får se hur detta utvecklas i framtiden sedan. Positivt, hoppas jag ju förstås. Fast jag vågor nog inte hoppas för mycket heller, tänk om allting skiter sig... Jag hade planerat att skriva på filmmanuset idag, men jag sov för länge för att orka börja på med det. Jag ska ju till stallet om en timme, på så kort tid skriver ingen manus! Och efter stallet ska jag åka buss in till stan och lära mig mera om bilar och trafik. Och efter det lär jag knappast orka något alls. Kenneth fyller 24 år idag, gratulerar! För övrigt är det inte en så speciell dag, förutom att jag då är ledig från skolan. Det är dimmigt och kallt ute idag, tror jag ska ta på mig vinterjackan till stallet. Eller nej. Det kan man ju inte göra redan i oktober. Hemska tanke! Vintern får nog hålla sig borta ett bra tag till, tycker jag. Sommaren borde komma tillbaka istället.

Möbler, prov och värk

Besökte nyss några, eller de flesta, av Vasa stads möbelaffärer för att hitta idéer och få inspiration till vårt scenografiuppdrag inför tv-inspelningen. Filip ställde upp som chaufför och jag, Sia, Iréne och Soffi trängdes i bilen och blev alldeles svettiga pga att värmesystemet stod på max. Hursomhelst, vi hittade det mesta vi var ute efter, en soffa, en hylla och bord. Nu ska vi bara dra på charmen och fråga snällt om vi inte kan få låna sakerna en vecka. Lite reklam för affären och deras namn i eftertexterna. Två affärer verkade iallafall positivt inställda, medan Sotka genast sa nej. Och inte på ett särskilt vänligt sätt heller, enligt Filip, som var den som framförde vårt ärende. Därför tänker vi nu sprida ut att Sotka har dålig kunbetjäning! Sådetså.

Ikväll borde jag studera lite engelska. Ska skriva provet till kurs 4 på omtenten imorgon, och lite kanske jag borde kunna. Jag vet inte om jag helt vågar lita på att jag klarar det på talang... Det är alltså mina planer för ikväll! Ah, så har jag väldigt ont i magen också. Och ja, jag bara måste beklaga mig lite över mensvärken på bloggen! Det kanske tar lite mindre ont då?

Om du bara visste

Jag har så fruktansvärt tråkigt ikväll, så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till! Är ändå nöjd och belåten efter en mycket trevlig ridtur tillsammans med Ina och hennes ponny. Vi irrade runt i skogen och hoppade över diken och snubblade fram mellan stenar och hittade till slut ut till en stubbåker var vi tog en snabbgalopp. Underbart. Sedan kom vi tillbaka strax innan det blev riktigt mörkt. Det gör vi om snart igen! Det blev lite fest igår kväll, tillsammans med vännerna. Spelade lite ölspel och beundrade värdparets varan Bertil. Trevligt! Sedan blev det krog och dans för mig och Cecci, och säkerligen för många av de andra också. Och mycket pengar slösade vi bort. Usch. Fast roligt var det ju! Jag hade nästan glömt bort hur trevligt det är att umgås med alla mina underbara, konstiga, perversa, söta, mysiga och roliga kompisar! Mycket kärlek till er! Och vad jag kan känna mig påträngande, irriterande och oönskad ibland. Jag hoppas verkligen att det bara är en tillfällighet, för jag hatar verkligen att känna mig som sådan. Allt jag vill ha är ju lite (eller mycket) uppmärksamhet... ska det vara så svårt? Jag har väl för höga krav. Jag känner mig inte speciellt poetisk och filosofisk ikväll, så det blir bara ett kort och tråkigt inlägg med information om helgen. Får se när jag blir på humör för att skriva nåt vackert igen. På bild är jag och min söta lillebror, sådär by the way.

Time to move on!

Just nu känns det bara tungt, jobbigt, onödigt, löjligt. Ville jag dethär? Jo, det ville jag nog. Jag hoppas och tror att det om några dagar kommer att kännas bättre.

Someday it will be right

Här sitter jag då. En dyster septemberlördagskväll med endast katten och geografiböckerna som sällskap. Onsdagens studentskrivning närmar sig och jag vet att jag borde läsa och lära mig, men efter några kapitel blir det liksom kortslutning i hjärncellerna och jag orkar bara inte koncentrera mig på texten längre. Andra tankar dyker upp och jag önskar att jag vore någon annanstans. Att jag vore hos dig i din famn istället.

Jag är så trött på att det aldrig blir så som man tänkt sig. Tänk om allting för en gångs skull kunde vara precis så som jag vill ha det. Tänk om allting kunde vara lika vackert som i filmerna och böckerna, och inte lika sorgligt som så många låttexter är som jag roar/tröstar mig med att sitta och läsa. Tänk om livet vore enkelt och problemfritt och vackert! Fast det är väl smärtan och sorgen som får en att känna sig levande. Sommaren är slut och leran och mörkret har gjort entré. Motivationen att göra något alls är lika bortblåst som löven på träden. Hur kan det kännas såhär mycket när mörkret och kylan kommer? Och hur ska jag hitta värmen och ljuset igen? Jag orkar inte läsa, jag orkar inte se på teve, jag orkar inte fotografera, jag orkar inte umgås, jag orkar inte äta, jag orkar fanimig ingenting! Mitt liv behöver verkligen få göra en ordentlig u-sväng snart. Jag behöver hitta rätt väg igen. Jag vill ju brinna och sånt och minnas hur vacker du är och varför jag en gång föll så hårt och handlöst för dig Men inget av det här betyder något Det är bara ord som gått vilse i allt det svarta och kommit i mellan oss

When you love someone but it goes to waste

Mitt fjärde blogginlägg. Ever. Trodde nog inte att jag nånsin skulle orka skriva ett till igen! But here it comes! Sitter, som vanligt, i skolan och försöker att lyssna på åtminstone hälften av allt det läraren pratar om. Jag misstänker att jag inte riktigt lyckas. I fredags fick jag mitt macro-objektiv! Jag är nog rätt nöjd hittills, men jag är lite besviken över att sommaren är över. För det betyder å sin tur att allt fint att fota också har försvunnit. Dags att börja leta nya intressanta motiv! Måste även finna lite mera motivation. Var hittar man allt sånt? Fick rycka in och jobba två timmar extra igår kväll, efter bilskolan. De hade visst lite kris på arbetskraft, igen! Det var nog en jävla tur att jag fick jobb där. Lucky me. Min fina lilla vän Sofie fyller 18 år idag! GRATTIS! Jag ska komma och fira dej ikväll, vare sig du vill det eller inte, sådetså. And that's it for today.

You never know

Trött. Så otroligt trött. Vet inte hur jag kan vara såhär trött, jag gick ju till sängs redan klockan 22 igår kväll? Jag vill bara hem. Hem och sova. Huvudvärk har jag också. Det blev ändrade planer vad gäller ridningen igår, för Fanny kunde inte komma pga för mycket läxor. Så jag och Rosanna red iväg till stubbåkrarna bara vi två, och hästarna då såklart. Det regnade och marken var väldigt tung, så vi vågade inte riktigt dra iväg i galopprace, men vi travade iallafall tills Lasime började flåsa som en tok. Kessu har bättre kondis! Hoppas det slutar regna snart så det får torka upp litegrann. Just det, före vi red iväg så fick jag Kessus hov i pannan, när jag petade på ett insektsbett, eller vad det nu var, under hans mage, och han plötsligt fick för sig att sparka bort någon mygga som tydligen irriterade. Och räffade mitt huvud istället. Så nu har jag en fin bula i pannan! Det tog rätt ont och snvindlade lite i huvudet ett tag, men blev ganska snabbt bättre. Fast i fortsättningen tänker jag nog kolla efter var han har sina hovar lite bättre... Jag beställde objektivet igår också! Ett Tamron AF SP 90/2,8 Di Macro 1:1, så nu hoppas jag att det kommer till Vasa snabbt så jag får hämta ut det. Förhoppningsvis redan på fredag. För jag orkar inte vänta.

Jag vill åka hem!

Avslutade nyss en lång dag i gymnasiet, och efter fem timmar engelska är man verkligen trött, kan jag lova! Fick en otrolig längtan att åka tillbaka till England igen också, efter alla små ord och meningar under engelskalektionerna som antydde något om min och Sias resa dit. Som detdär med att engelska toaletter har ett kasst spolsystem. Och detdär med att ett nytt land så småningom börjar kännas som ens hem. Jag skulle då inte ha något emot att ha England som mitt hem. Att bo där. Att jobba där. Att ha familj där. Gärna på en stor gård ute på landet var man kan ha hästar. Jag vill åka till England igen! Helst nu meddetsamma! Jösses, vad jag saknar landet... chokladkexen, språket, människorna, naturen, husen, städerna, djuren... allt! Även fast det regnar rätt mycket där så vill jag ändå bo där. Nåja, nog om England (fast man kan inte få nog av det)! Ikväll ska jag cykla iväg till stallet och hästarna tillsammans med Rosanna. Hon ska rida Lasime och jag ska instruera Fanny som ska rida min Kessu. Vi kanske tar oss en svängom till stubbåkrarna också, om vädret tillåter! Jag tänkte passa på att leka lite med kameran, för det har blivit rätt lite fotande på sistone. Undrar varför. Vad jag sedan gör efter några timmar i stallet är tillsvidare oklart. Jag skulle ha fått jobba idag också, men nej, jag vill ju inte bränna ut mig helt! Jag orkar nog inte med så mycket mer nu, känns det som. Fast lite dåligt samvete fick jag ju, när L ringde och frågade om jag kunde ta hennes tur, och jag tackade nej. Stackaren, hon verkade faktiskt ha ont och grät nästan i telefonen! Hoppas verkligen att det inte är något allvarligt bara. Snart är denna månad slut, vilket innebär LÖN, vilket innebär OBJEKTIV! Kan det inte gå lite fortare tills fredagen? SÅ jag får beställa det nångång! Fast, det skulle jag ju iochförsig kanske kunna göra redan nu? Hmm. Måste nog fundera lite nu. Men auuutch, vad hungrig jag är! Mamma, kom hem och fixa mat till mig nu!

It's a new day

Godmorgon och välkommen till bloggandet, Malin! Ja, eftersom ingen annan har välkomnat mig ännu så blev jag ju tvungen att göra det själv. En ny skolvecka och den börjar som vanligt med slösurfning på macdatorerna, för det finns nog ingen i klassen som redan i slutet på augusti orkar börja skriva på manuset som ska vara klart först i slutet på oktober. Så, vi fortsätter som vanligt! Spelar spel och läser fåniga skriverier på Aftonbladet och kollar på fotografier och drömmer oss bort. Det är så vi gör. Vad ska man då blogga om? Är mitt liv verkligen så intressant att andra människor har något nöje av att läsa om det? Vill jag att andra ska få ta del av min vardag? Ja, what the hell. Ska bli rätt intressant att se hur länge jag orkar skriva, så varsågoda! Efter skolan ska jag pysa iväg till S-Market och jobba några timmar. Förtjäna lite mera pengar så jag har något att leva på i vinter och så jag har råd att köpa macro objektivet som jag så gärna vill ha. Nästa helg kan jag beställa det! Jag vill ha det nu. Och efter jobbet tar jag bussen in till stan och kryper ner i sängen hos min söta Kenneth och sover och väntar (eller borde jag skriva fasar?) på morgondagens ivriga pluggande i Vasa Gymnasium. Jag borde verkligen göra alla läxor vi fick i engelska. Jag orkar inte. Men det är bara att kämpa vidare! Bara ett år kvar! Håll ut! Oh yes I will, för efter det finns bara framtiden kvar att planera. Många lyckliga år kvar att studera vidare, för att sedan få ett så bra jobb som möjligt och kunna jobba flitigt resten av livet! Varför kan man inte få vara fem år och bekymmerslös igen?