It's over

Okej. Det var det med detta! Nu byter jag adress till http://enhundradelssekund.blogspot.com och hoppas att den fka funka bättre. Annars skiter jag helt i Blogspot. Kolla in den nya bloggen! Puss!

Att det ska vara så svårt ibland

Gah, vad jag hatar avundsjuka flickvänner och karlar som inte vet vad de vill och menar!
Thanks to det förstnämnda så känns det som om jag nu förlorat en mycket god vän och promenadkompis, som tidigare funnits där för mig i både glada och sorgliga stunder. Jag är naturligtvis glad för hans skull som äntligen har träffat någon, men ledsen för min egen skull över att inte få umgås med honom längre. Han betydde nog mer för mig (som vän!) än vad jag först trodde.
Sedan var det ju de där förbannade kräken till män som inte vet vad de vill och som tvunget ska sprida falska förhoppningar med sig så fort de gör något förhastat och ogenomtänkt. Eller så är det bara jag som hoppas för mycket så fort det känns lite extra bra någon gång. Det vore kanske bättre att sluta försöka helt? Spela iskall känslodrottning med full koll på livet?
Jag är så otroligt trött på att vara ensam. (Vad gäller kärlekslivet alltså.) Efter förra helgen blev jag påmind om hur mycket jag saknar att ha någon bredvid mig då jag vaknar upp på morgonen, för då kändes det verkligen fint. Att få vara tillsammans med någon och dela sitt liv med personen, åh, jag vill verkligen inget hellre!
Singelliv är inget för mig. Ett år av det räcker mer än väl till.
Det värsta är att jag, efter dessa incidenter och dissar, river upp alla de mest smärtande såren igen. Det värker och trycker på obehagligt inom mig och jag blir alldeles för känslig för mitt eget välmående. Jag vill ju vara lycklig, men de enda gångerna jag är riktigt glad och bekymmersfri är när jag är tillsammans med hästarna. Då försvinner allt dåligt, om än bara för en kort stund. Men det är ju så jag vill ha det jämt. Jag vill ha något att se fram emot om dagarna.

Jag är dålig på att skriva vardagliga inlägg om vardagliga saker, har jag märkt. Jag drar alltid upp en massa känslor. Jag hatar känslor.

Taking it easy

Lördagskvällen tillbringades som vanligt på Fontana i goda vänners sällskap, och för en gångs skull så var det en riktigt lyckad kväll! Jag var full, men lagom denhär gången. Krapula har jag idag iallafall, så jag bör nog sluta dricka brännvin med tanke på dess bieffekter.
Vaknade med ett dunkande huvud och två (!) lurvbollar i sängen och klarade inte av att stiga pp annat än för att inta föda och vatten. Sov bort hela dagen och steg sedan upp och körde hem till Gerby för att äta lite tårta. Sen for jag och min lurvboll Bo-Göran till familjen Sandås och lekte med deras två kissemissar ett par timmar. Så, trots krapula och mensvärk har dagen ändå varit riktigt bra!

På allmän begäran

Eftersom fröken Strandvall så snällt efterlyste uppdatering på bloggfronten, så blev jag tvungen att ta mig i kragen och logga in och knappa ner några rader. Jag snyltar fortfarande på någon stackars grannes nätverk, då mitt eget inte har fungerat på en månad (Elisa är dock kontaktad och inväntas göra något åt saken, snabbt som satan helst).
Nuförtiden bor jag i Brändö. Jag hyr en lägenhet på 60m2 av min mor och far och delar den med ett litet men farligt lejon, med mycket energi och vassa klor och tänder. Bo-Göran heter han.
Jag jobbar fortfarande på S-Market och sliter som ett djur i kassan, och ändå har chefen mage att kalla mig "fripassagerare", på grund av min förmåga att addera fem minuter till 12,5 minuters pauserna.
Kärleken står fortfarande på noll och jag vet inte vad jag ska göra för att förändra situationen. Vänner finns det gott om, även om jag har som vana att sitta ensam hemma om kvällarna och glömma bort dem ibland (minus helgens festande). Ni är hursomhelst viktiga, glöm aldrig bort det, ok? Men Anna saknar jag. Dumma unge som flyttat bort från oss för kärlekens skull! Fast jag kan knappast klandra henne för det.
För tillfället är jag även galet ressjuk, och skulle mer än gärna beställa första bästa resa bort. Ekonomin sätter dock stopp för det, är jag rädd. Jag tjänar mer än förut, men har mera utgifter också. Vuxenlivet är verkligen inte enkelt! (Poäng till mig där, som har köpt tvättmaskin och lärt mig använda den.)
Lägesuppdatering slutförd. Nu ska jag köra iväg till Gerby och rida lite hästar. Konstaterar bittert att denna blogg behöver en radikal ansiktslyftning för att jag ska klara av att orka upprätthålla den. Ta hand om er! Puss!

Om jag bara kunde

Jag saknar att ha någon att längta efter. Någon som man längtar efter och saknar varje minut utan den. Den som får magen att bubbla av lycka och välbehag när den håller en i sin famn. Vad jag saknar denna någon!

En vacker dag ska jag sluta se tillbaka på alla fula ärr som minnena lämnat efter sig, och sluta peta upp de irriterande sårskorporna så att det än en gång börjar blöda lite. Jag ska sluta med det, men jag vet fortfarande inte när den vackra dagen kommer.

Jag och mamma körde runt till olika möbelaffärer idag och konstaterade: 1) att Möbelcentralen har dyra möbler men trevlig personal, och 2) att Sotka hade ett billigt och snyggt soffbord men otrevlig personal. Hur löser man denna situation? Jag tror att jag ska köpa soffbordet, för det var faktiskt riktigt snyggt. Tvättmaskin ska också inhandlas, samt en dammsugare. Snart har jag inte mycket pengar kvar på kontot. Undrar om det räcker för ett krogbesök denna helg ändå? Vem kommer med ut på lördag? Jag vill festa, bara för att jag sedan ska kunna GÅ hem till Brändö mitt i natten och för första gången någonsin inte vara tvungen att fundera en halvtimme på var man ska sova. 

Pest och pina

Ja, nu har jag då verkligen ställt till det. Att det skulle bli såhär dramatiskt trodde jag då aldrig, men även om det känns jobbigt så kan jag inte mycket annat än skratta åt eländet och förbanna det svinet som har mage att göra så. Jag ska förklara för dig så fort jag får tillfälle att göra det ordentligt, jag lovar.

Nu har jag dessutom gått och dragit på mig en mindre välkommen förkylning. Kassajobbet känns dubbelt värre med bultande huvudvärk och täppt näsa, kan jag lova er! Hoppas att jag blir frisk snabbt. Inte kan jag ju ligga hemma och slöa även nästa helg inte.

Jag ska flytta hemifrån! Jag ska bli Brändöbo och flytta till en tvåa som mina föräldrar äger. För 300€/månad + el + vatten ska jag hyra den, och för första gången i hela mitt liv klara mig helt på egen hand. Och jag ser verkligen fram emot det. Mitt mål är att flytta in till helgen! Så blir det inflyttningsfest sedan när allt är på plats och allt ser ut som det är planerat.

Länge sedan sist

Ett under har skett.

Jag har lyckats ta mig i kragen och återvända till bloggträsket - om än bara för en stund.

Bläddrar dagligen igenom andras bloggar och läser och uppdateras om läget, men jag har inte förrän nu orkat beskriva min egen situation. Mycket har hänt sedan jag sist skrev (i maj!) och halva sommaren har nästan förflutit, känns det som. Vad har hänt, vad händer och vad kommer att hända? Jag tänkte försöka ge svar på det här och nu!

Juni = arbete. Och kvällsarbete dessutom, vilket innebär att jag sover bort halva dagen, äter och kör iväg till jobbet och när jag sedan slutar efter klockan 21 så är dagen borta och förstörd. Tragiskt, men sant! Något extraordinärt och nervkittlande har därför inte inträffat, tyvärr.

Midsommaren var jag faktiskt ledig, till min stora förvåning, så fredagsaftonen tillbringades i goda vänner sällskap hemma hos Sofia. Vi grillade och tvingade ur varandra hemska sanningar om andras sexliv och skrattade väldigt mycket, så det finns nog inget att klaga på där.

På midsommardagen togs ett hastigt beslut gällande kvällsplanerna. Jag, Mia och Mikki cyklade iväg till Gerby hamnen och blev medplockade ut till Oskars villa! Kvällen kan kortfattat beskrivas med skogspromenad, Jannes Saloon, båtraggning, förlovning, minnesförlust och otroligt mycket skratt - samt en eller två eller flera pinsamheter. Morgonen därpå kände man sig inte särskilt uppskattad, kan jag lova, så vi tre yngre damer satt på bryggan hela dagen och skämdes och tröståt chips. Några dagar efteråt kan man inget annat än skratta åt allt som hände på den villafesten. Det är nog något man lär minnas (eller minnas att man inte minns, ehm) ett bra tag!

Sista helgen i juni detta år och jag skulle gärna uppleva Vasas nattliv än en gång. Får se om jag får någon med mig, eller om jag blir tvungen att stanna hemma. Jag jobbar idag, som vanligt, och med denna mensvärk vet jag inte hur jag ska klara av det. 

Rean har satts igång och alla shoppinggalna stadsbor springer av och an för att fynda det bästa ur det klena märkesutbudet. Själv har jag köpt ett par skor - igen. Ja, jag är verkligen en obotlig skofreak!

Två härliga sommarmånader kvar av 2008 ännu. Juli = mera jobb, men Rockperry-helgen, när alla andra springer runt i fyllan på Vasklot, ska jag tillbringa i Vörå. Jag har nämligen anmält mig till ett träningsläger vid Vörånejdens ridklubb! Jag ser verkligen fram emot det. En annan höjdpunkt att se fram emot är Cypern. Flickorna och jag reser till Ayia Napa i två veckor för att festa, sola, festa, simma, festa och ha det bra! Underbart. Två veckor i solen tillsammans med de finaste människorna i hela världen kan väl aldrig vara fel?

För ovanlighetens skull ser jag även fram emot hösten. För första gången på 13 år (usch, vilken äckligt lång tid) ska jag inte iväg till skolan. Inga läxor, inga prov, inga bittra lärare. Bara jobb. Pengar. Fritid! Åh, underbara tid. Vad det ska bli skönt att få leva lite för sin egen skull ett tag.

Annat då?

Ah, jag glömde nämna att jag har blivit både medieassistent och student. För pengarna jag fick på examensfesten inhandlade jag en sprillans ny Canon Digital Ixus 75! Ett mycket bra köp som lär bli väl använd under sommarens fortsatta fester.

Och på kärleksfronten?

Fortfarande på noll. Något strul hit och dit, men jag har fortfarande inte kommit över Honom, är jag tvungen att erkänna. Jag trodde jag hade gjort det, men eftersom jag ständigt påminns om mannen i fråga genom bilder och texter är det svårt att glömma och förlåta. Att dessutom bo i samma stad och ibland även vikariera på samma arbetsplats gör det hela bara värre och svårare. Jag vill gå vidare, men det är inte lätt. Så jag väntar. Jag väntar på att någon ska dyka upp som visar mig vad kärlek och samhörighet verkligen betyder. Tills dess, noll. Jag citerar Disney: "Och fast ditt hjärta kanske gråter, så kommer drömmen åter."

Ha en fortsatt skön sommar!