When she gets lonely

Teater igår, en pjäs om 1960-talets största vita rocksångerskas liv; Janis Joplin. Tragiskt slut på livet hade hon, tydligen. Knark, alkohol och obesvarad kärlek. Iallafall, det var en bra pjäs, och Sue Lemström (rätta mig om jag minns fel) som spelade huvudrollen sjöng fantastiskt bra! Så även om själva handlingen inte var super, var det skönt att bara sitta ner och lyssna på hennes otroliga röst. Joplin gjorde en hel del bra musik också. Beundransvärt. Tack Kenneth, för att jag fick komma med dig på teatern! Tror det var ganska nyttigt för mig (eller båda kanske?) att ses igen. Det blev så mycket lättare nu.

Idag, då jag kommer hem, tänker jag bränna en mp3-skiva med bra musik. Efter det tänker jag cykla iväg till stallet och efter det tänker jag lägga mig ner i sängen och lyssna, lyssna och lyssna på musik. Sånt är bra för själen. Höstlovet är dessutom på kommande! Ledig imorgon och på fredagen är det frivillig närvaro, men eftersom jag har en del uppgifter som bör fixas så tänkte jag nog pallra mig iväg till skolan iallafall. Så jag får allt det undan. På måndag ska jag köra bil för första gången i mitt liv! Och på onsdag för andra gången! Ja, jag lyckades äntligen ta mod till mig och anmäla mig till körlektionerna. Någon gång ska det ju ändå ske. Brrr... läskigt. Det är ju ändå bara lite mer än en månad tills min myndighetsdag. Och någon gång ska jag väl ta det där körkortet ändå. Praktikplats borde jag absolut få skaffat också. Vasabladet hör ju aldrig av sig, så jag borde kanske försöka hitta en Plan B. Och jag tror jag vet vart jag ska söka, bara ingen annan redan hunnit fråga där. Nu vill jag hem! Jag är trött och har huvudvärk och ont i halsen. Stackars, stackars mig.