Someday it will be right

Här sitter jag då. En dyster septemberlördagskväll med endast katten och geografiböckerna som sällskap. Onsdagens studentskrivning närmar sig och jag vet att jag borde läsa och lära mig, men efter några kapitel blir det liksom kortslutning i hjärncellerna och jag orkar bara inte koncentrera mig på texten längre. Andra tankar dyker upp och jag önskar att jag vore någon annanstans. Att jag vore hos dig i din famn istället.

Jag är så trött på att det aldrig blir så som man tänkt sig. Tänk om allting för en gångs skull kunde vara precis så som jag vill ha det. Tänk om allting kunde vara lika vackert som i filmerna och böckerna, och inte lika sorgligt som så många låttexter är som jag roar/tröstar mig med att sitta och läsa. Tänk om livet vore enkelt och problemfritt och vackert! Fast det är väl smärtan och sorgen som får en att känna sig levande. Sommaren är slut och leran och mörkret har gjort entré. Motivationen att göra något alls är lika bortblåst som löven på träden. Hur kan det kännas såhär mycket när mörkret och kylan kommer? Och hur ska jag hitta värmen och ljuset igen? Jag orkar inte läsa, jag orkar inte se på teve, jag orkar inte fotografera, jag orkar inte umgås, jag orkar inte äta, jag orkar fanimig ingenting! Mitt liv behöver verkligen få göra en ordentlig u-sväng snart. Jag behöver hitta rätt väg igen. Jag vill ju brinna och sånt och minnas hur vacker du är och varför jag en gång föll så hårt och handlöst för dig Men inget av det här betyder något Det är bara ord som gått vilse i allt det svarta och kommit i mellan oss