Please, don't stop the music

Jag har lite krapula idag. Inte sådär så att jag spyr, men det är lite äckligt iallafall. Det blev krog igår tillsammans med Fia, Anna & Jenni. Efter lite mat och ett par cider vid Amarillo drog vi vidare till Fontana där SYH människor sprang runt i halare och tomteluva (de hade haft sitz). Det var väl inte världens drag precis, men skoj var det iallafall! JAG FYLLDE 18 ÅR I MÅNDAGS! Någon som har missat det? Fick en extern blixt (Nikon SB-600) till kameran, ett plastpärlarmband av lillebror (självklart finast av allt!), 6 st koppar, 400€, en brännvinsflaska, hörlurar och trosor. Nice. Så igår blev det laglig premiär på krogen och på lördag blir det krog igen! Everybody dance now! Jag & Anna ska pysa iväg till KnowHow-mässan idag, men jag tror att Anna sover väldigt djupt för hon svarar inte i telefon. WAKE UP! Jag vill ju iväg. Tog ledigt från praktiken idag, pga av mässan. Skönt med sovmorgon! Sådär annars trivs jag jättebra på Vasabladet, verkligen! Bara en massa fotografering och redigering av bilderna hela tiden, så skulle jag gärna kunna jobba i framtiden också. Att vara journalist/pressfotograf är ju ett otroligt givande arbete, och man lär ju sig något nytt och träffar intressanta människor varje dag. Lovely. Nu ska jag tvinga i mig lite frukost och sen ska jag klä på mig och hoppas att Anna vaknar. Auf wiedersehen!

Svara rakt från hjärtat nu

Imorgon bitti börjar vår praktikperiod. Ett skönt avbrott från de vanliga, trista skoldagarna. Jag ska praktisera vid Vasabladet på fotoredaktionen och det kommer nog bli väldigt intressant och lärorikt, misstänker jag! På tal om foto, jag vill ha tillbaka min Nikon D50 nu omedelbums. Ungefär en vecka trodde de att reparationen skulle ta, så jag borde, med lite tur, få hem den igen denhär veckan. Håll tummarna för det! Vad livet ska vara komplicerat ibland. Man måste fatta olika beslut som man senare kanske inte längre är så säker på att var det rätta, man måste säga ifrån ibland och lita på sitt hjärta och man måste bli sårad för att kunna ta vara på de lyckliga stunderna och uppskatta allt vackert i livet. Just nu vet jag inte alls vad jag vill, men det får ta den tid det krävs att klura ut det. Varför ha så bråttom? Lyssnar på Kent. En ensam, tråkig söndagskväll. Generation Ex. Columbus. Har nyss kommit fram till att deras nya skiva är riktigt bra! Synd att jag inte lyssnat så mycket på den innan konserten bara. Shit happens.

Hur kunde detta hända?

Det är oundvikligt att tänka på det. Katastrofen. Något som aldrig tidigare inträffat i Finland. Inte heller har något sådant hänt i Sverige. Det är bara i USA som sådant händer! Trodde man ju iallafall. Ja, jag talar förstås om skolmassakern i Tusby. 9 döda. 8 oskyldiga offer plus gärningsmannen. Igår i skolan när Anna först berättade för mig om detta, så var jag inte så berörd, men imorse när jag satt och läste dagens tidning hade jag inte långt ifrån tårarna. Hur kunde något så hemskt och sadistiskt som detta hända i vårt lilla oskyldiga och trygga land? Plötsligt känns Tusby så nära, även om det är ca 500 km söderut, och man blir ju lite rädd att något som dethär ska hända i den egna staden. Alla flaggor var på halvstång idag och jag rös till varje gång jag passerade en. Körde bil för tredje gången idag också, vilket inte var helt lätt med tanke på att mina tankar befann sig någon annanstans än vid bilen och vägen. Klarade mig dock helskinnad, fast jag fick kärringstopp ett par gånger och nästan körde ut i diket! Anyway. Jokela High School Massacre. Tänk om man hade tagit videosnutten på Youtube på allvar och kunnat stoppa gärningsmannen? Det är skrämmande hur mycket man påverkas av media i dagsläget... Varför gjorde han det? Vad var hans motiv? Det var väl något om att människorasen inte är värd att kämpa för och att vi borde utrotas, men hur kan han påstå sig ha rätten och makten att ta någons liv? Jag förstår inte och kommer nog aldrig att göra det heller. Är bara så arg över att han dog. Han borde ha fått sitt straff. Det borde inte ha varit så enkelt som döden. Ååååhh!! Jävla egoist och sadistjävel!! Jag hatar död. Blir skräckslagen bara jag tänker på hur det skulle vara för de i min omgivning om jag tog mitt liv. Eller om någon av mina nära och kära skulle göra det. Jag fasar inför tanken, men är samtidigt medveten om att ett sådant scenario högst troligen lär inträffa under min livstid. Vill därför bara påminna alla mina vänner (eller ni som läser min blogg iallafall) om att ni är guld värda och betyder mer än ni kanske tror! Håll er i livet!

Det går över

Kom hem till Vasa från Helsingfors igår kväll klockan 21:44. Det var kallt och halt och isigt och regnigt och jag längtar till sommaren. Likadant var det imorse! Fy.

Anyway, borta bra men hemma bäst. Jag gillar inte riktigt stora städer, eller jo, i viss mån, men att bo i en skulle aldrig falla mig in. Övernattade hos Andreas i Otnäs, Esbo, en bit utanför själva Helsingfors centrum. Gick snabbt och enkelt att hoppa på och av de, till skillnad från Vasa stads, moderna bussar och tog inte längre än ungefär tjugo minuter. Andreas bodde mitt inne i en studieby och det fanns alltifrån fågeltorn, butik och hästar på området, som var förvånande stort! Det bör det väl dock vara eftersom hans skola (Helsinki University of Technology) innehar about 15 000 studerande. Och jag som tyckte att min skola var stor med nästan 2000 studerande. Jovisst. På söndagskvällen, efter en rundtur i solskenet i Otnäs, tog jag bussen till stadin och käkade buffet tillsammans med Kenneth på en restaurang som serverade asiatisk mat. Sjuuukt gott, även om jag av någon mystisk anledning inte hade någon vidare aptit. (Förresten så använder jag adjektivet "sjukt" sjukt mycket nuförtiden. Sjukt irriterande.) Efter att vi ätit oss mätta sökte vi oss vidare med spårvagn till ett område i Hesa som kallas Arabia. Hälsade på oss Kenneth's kompis Fredrik och drack en öl innan vi sedan hoppade på nästa spårvagn och äntligen hittade fram till Kulturhuset var självaste Kent skulle uppträda inom en timme! Ställde oss i kön och slapp in ganska snabbt. Fick en bra ståplats i mitten av hela klungan med folk och så började konserten! Finally! Jag är väl inte sådär övermäktigt imponerad av Kent, måste jag säga. Konserten var okej, men jag hade gärna hört mera av de äldre låtarna, för så värst mycket har jag inte lyssnat på nya skivan så att jag kunde sjunga och hänga med i låtarna. Med undantag för "Ingenting" då, som jag knarkat en hel del på Youtube den senaste tiden! Efter nästan 2h spelade de den allra sista låten och så var det över. Och med mig därifrån har jag nu en svart t-skjorta med silvrigt Kent-tryck, skadade öron och ett bultande huvud. Jag är inte heller något större Kent-fan än tidigare. Även om det inte var perfekt så var det helt klart värt pengarna! Kent är ju ändå Kent och kommer alltid att vara och förbli fantastiska i mina ögon! Måndag morgon vaknar jag, äter mina resterande två yoghurtar, packar ihop, drar vidare mot busshållplatsen, säger hejdå till Andreas och brummar iväg mot stadin igen. En sista gång.

Shoppar kläder för about 100€, och för det fick jag ett par jeans, 2 tröjor inklusive Kent-tröjan. Jag är nöjd med mina fynd och kan efter en dubbelosthamburgermåltid på McDonken (haha!) belåten och trött sätta mig på min plats i vagn nummer 5 i tåget mot Vasa. Väl hemma provar jag snabbt mina nya kläder och somnar sedan snabbt efter en trevlig men tröttsam helg. Jag vill inte bo i Helsingfors, men en helg där nu som då lägger sig som bomull kring hjärtat, som min mormor brukar säga! Och än en gång, Kent är och kommer alltid att vara sjuuukt bra! PS. Nu är det 13, tretton, t-r-e-t-t-o-n dagar kvar till min 18-årsdag! Yay! DS.