Jag känner det på mig. Det känns i hela kroppen. Denhär dagen kommer att bli ett helvete! Mitt huvud håller på att sprängas och allt är bara så himla jobbigt just idag. Du bryr dig noll, du bryr dig ännu mindre och han bryr sig minst. Hur ska dagen då kunna bli något annat än en total disaster? Om det inte vore för att jag tvunget måste cykla iväg till jobbet så skulle jag krypa tillbaka ner i sängen och inte stiga upp förrän någon längtar efter och vill vara med mig. Åh, jag är så naiv. Varför skulle någon vilja umgås med en surpuppa som jag?
Vissa dagar känns allt bara för jävligt. Idag är en sådan dag. Ja, jag tycker synd om mig själv! Och ja, jag vet själv hur fånigt detta måste vara att läsa, men jag bara måste få avreagera mig lite. Ta inte allt på så blodigt allvar, egentligen mår jag bara bra, det är bara idag som allt känns skit skit skit.
Jag vet att jag inte borde gå runt och leta, för det är då som allting skiter sig. Och det är väl just precis det som har hänt även denhär gången. Varför har vissa människor (som jag) så svårt att låta ödet styra och ställa över livet? Det som är menat att ske, det sker, i sinom tid, så varför kan jag inte bara sluta försöka? Jag blir så arg på mig själv. Jag kan ju inte tvinga någon att tycka om mig, och ändå kan jag inte sluta försöka. Lägg av med det nu, Malin! Sluta!
Och ändå är det en liten röst i mitt huvud som envist fortsätter viska; "Om jag bara fick försöka en gång till"... NEJ, sa jag ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar