Aldrig mer ska jag falla

Nyss hemkommen från en livad utekväll, på Dallas och därefter Fontana, sitter jag nu här och svär över min dumhet och din själviskhet. Kanske inte den bästa tidpunkten (04:11) att skriva blogginlägg, men jag kände ett stort behov av att få skriva av mig lite känslor nu på en gång. Imorgon bitti kan de känslorna ha svalnat och jag ha tappat motivation att beskriva mitt humör.

Jag träffade honom. Efter ännu lite ignorans (och du som inte var så barnslig att du sket i att hälsa? Hah!) och blickar åt hans sida så bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och säga något. Det räckte dessvärre så länge som till de sista lugna låtarna innan jag faktiskt vågade gå fram, plus att jag råkade på min och Annas favoritvakt från Cellanova där imellan. Iallafall, vi dansade och jag hade många frågor som han inte hade något bra svar på, så jag vet inte om jag fick så mycket ut av det. Jag blev bara ännu argare. Vårt avsked sen... hur ska jag nu kunna tala med honom utan att se på honom med avsky och förnedran? Jag är så otroligt besviken och sårad och ARG så jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag skulle ju inte gråta. Han är väl inte värd mina tårar, eller hur? Jag kan inte med ord beskriva hur underbart det var att ha vänner vid min sida som bokstavligen torkade bort mina tårar. Det betyder så enormt mycket i såna stunder! Tack.

Vad jag är arg. Med gråten i halsen sitter jag i sängen och undrar om jag ska sova eller tänka eller lipa. Eller kanske en kombination av alla tre? Jag behöver prata med någon imorgon. Vem anmäler sig som frivillig? Jag behöver komma bort ett tag och göra något roligt och tänka på annat. Orkar inte ens fundera på hur det ska gå med examensarbetet... det känns inte särskilt relevant i denna stund.