Gah, vad jag hatar avundsjuka flickvänner och karlar som inte vet vad de vill och menar!
Thanks to det förstnämnda så känns det som om jag nu förlorat en mycket god vän och promenadkompis, som tidigare funnits där för mig i både glada och sorgliga stunder. Jag är naturligtvis glad för hans skull som äntligen har träffat någon, men ledsen för min egen skull över att inte få umgås med honom längre. Han betydde nog mer för mig (som vän!) än vad jag först trodde.
Sedan var det ju de där förbannade kräken till män som inte vet vad de vill och som tvunget ska sprida falska förhoppningar med sig så fort de gör något förhastat och ogenomtänkt. Eller så är det bara jag som hoppas för mycket så fort det känns lite extra bra någon gång. Det vore kanske bättre att sluta försöka helt? Spela iskall känslodrottning med full koll på livet?
Jag är så otroligt trött på att vara ensam. (Vad gäller kärlekslivet alltså.) Efter förra helgen blev jag påmind om hur mycket jag saknar att ha någon bredvid mig då jag vaknar upp på morgonen, för då kändes det verkligen fint. Att få vara tillsammans med någon och dela sitt liv med personen, åh, jag vill verkligen inget hellre!
Singelliv är inget för mig. Ett år av det räcker mer än väl till.
Det värsta är att jag, efter dessa incidenter och dissar, river upp alla de mest smärtande såren igen. Det värker och trycker på obehagligt inom mig och jag blir alldeles för känslig för mitt eget välmående. Jag vill ju vara lycklig, men de enda gångerna jag är riktigt glad och bekymmersfri är när jag är tillsammans med hästarna. Då försvinner allt dåligt, om än bara för en kort stund. Men det är ju så jag vill ha det jämt. Jag vill ha något att se fram emot om dagarna.
Jag är dålig på att skriva vardagliga inlägg om vardagliga saker, har jag märkt. Jag drar alltid upp en massa känslor. Jag hatar känslor.
Thanks to det förstnämnda så känns det som om jag nu förlorat en mycket god vän och promenadkompis, som tidigare funnits där för mig i både glada och sorgliga stunder. Jag är naturligtvis glad för hans skull som äntligen har träffat någon, men ledsen för min egen skull över att inte få umgås med honom längre. Han betydde nog mer för mig (som vän!) än vad jag först trodde.
Sedan var det ju de där förbannade kräken till män som inte vet vad de vill och som tvunget ska sprida falska förhoppningar med sig så fort de gör något förhastat och ogenomtänkt. Eller så är det bara jag som hoppas för mycket så fort det känns lite extra bra någon gång. Det vore kanske bättre att sluta försöka helt? Spela iskall känslodrottning med full koll på livet?
Jag är så otroligt trött på att vara ensam. (Vad gäller kärlekslivet alltså.) Efter förra helgen blev jag påmind om hur mycket jag saknar att ha någon bredvid mig då jag vaknar upp på morgonen, för då kändes det verkligen fint. Att få vara tillsammans med någon och dela sitt liv med personen, åh, jag vill verkligen inget hellre!
Singelliv är inget för mig. Ett år av det räcker mer än väl till.
Det värsta är att jag, efter dessa incidenter och dissar, river upp alla de mest smärtande såren igen. Det värker och trycker på obehagligt inom mig och jag blir alldeles för känslig för mitt eget välmående. Jag vill ju vara lycklig, men de enda gångerna jag är riktigt glad och bekymmersfri är när jag är tillsammans med hästarna. Då försvinner allt dåligt, om än bara för en kort stund. Men det är ju så jag vill ha det jämt. Jag vill ha något att se fram emot om dagarna.
Jag är dålig på att skriva vardagliga inlägg om vardagliga saker, har jag märkt. Jag drar alltid upp en massa känslor. Jag hatar känslor.
3 kommentarer:
Det där är som mitt dagboksskrivande, även om jag har blivit bättre på att fånga lite mer av vardagslivet och de tänkta tankarna och inte bara fokusera på känslostormarna.
Och män som inte vet hur de vill ha det... eller bara ändrar sig helt plötsligt och inte ens kan säga det rent ut. Jag har sett för mycket av den varan den senaste tiden. Det är ju ett sånt elände att handskas med de egna förväntningarna som går i kras. Och om det var nån som faktiskt var sådär fin och unik att man på riktigt insåg att man vill ha honom på allvar, då borde han inte få gå och göra så här. (Vilket aldrig tycks vara ett hinder i den verkliga världen, bara i Hollywood och dess systerstäder.)
Jag vet inte om det blir bättre med åren. Å ena sidan drar man på sig mera självkännedom och livserfarenhet och blir kanske något mera sansad. Å andra sidan har man förlorat den där oskyldigheten från yngre år, när man inte hade blivit bränd för många gånger och inte hade anledning att bli livrädd för förhoppningarna.
Snuttis, hoppas du hittar nån snart! <3
Malin, vi kan ju bli lesbiska å lyckliga tisammans! Ja sku iaf stolt visa upp min nya snygga flickvän Malin :D haha. Ja hatar män.
Skicka en kommentar